Lars Andersson Compass.
Båtsman.
Född 1783-03-22 i Åsele.
Död 1863-12-29 i Krånge Junsele.
Dödsorsak: Ålderdom.
Begravd 1864-01-17 i Junsele.
Enligt rullan rymd den 17 juni 1822. Gift med förre båtsmannens änka. Dömd 1830 för
medhjälp till mordförsök på bonden, födorådstagaren Erik Ersson i Krånge, Junsele år 1829.
Lars var medhjälpare åtErik Eliasson, vilken tidigare köpt hemmanet av Ersson. De sköt Erik
Ersson men denne överlevde. Gärningsmännen blev straffade med fästning och spö.
Källa: Olof G Strömberg
Lars föddes den 23 mars 1783 i Åsele. Kanske var han av samiskt ursprung, då han ibland
kallats "Lapp-Lasse". Annars vet vi inget om hans första år.
16 år gammal kommer han till Junsele. (1789) Där försörjer han sig som dräng hos olika
bönder. En ny plats nästan varje år. Kanske lessnade Lars på att flytta runt från husbonde
till husbonde, utan egen bostad och egen familj. Kanske var det därför han tog arbete som
soldat (båtsman) mitt under brinnande krig motRyssland. Ett krig där många båtsmän dog
och där vi förlorade Finland.Båtsmannen på rote Nr 116 Kompass hade nyss dött i
Stockholm och en ny båtsman måste anställas av bönderna i byn. En båtsman var nästan
som en marinsoldat idag. Han skulle gå ut i krig i stället förde bönder som betalade honom
hans lön. De sk. Rusthållarna eller rotebönderna.Det fanns vissa krav för att få bli
båtsman. Han skulle vara
" Mellan 16 och 35 år gammal
" Skötsam
" Fullkomlig till växten. Dvs. han fick inte vara kort
" Hurtig
" Frisk och sund
" Ha hår och ämne till skäggväxt.När en båtsman antogs fick han ett båtsmansnamn.
Namnet följde torpet. Från början fick många båtsmän sina namn efter personliga
egenskaper. En ljushårig döptes kanske till Vitlock, en små dum tillEnfaldig. De kunde även
få namn efter platser, växter, djur, vapen eller skeppsdetaljer. Som vår Kompass.
Detta hade den nu 26 årige Lars, som skriver på ett kontrakt med sina rotebönder där han
lovar att gå ut i krig i deras ställe.
Så är lät hans kontrakt:Med en fri och otvungen wilja, samt ?? eget betänkande, gifwer jag
Lars Andersson mig i Kronans tjenst, uti senare Rotan N:o 116, att tjena Kong. Maj:ts och
Kronan så länge hälsan och livstidentillåter för en Legopenning Trettiotvå Skilling Banko, och
när jag blir Laglien inskriven skall jag åtnjuta i huvudstånd Trettiotvå Riksdaler 32 Skilling i
samma mynt, och om min livstid så längevarar, att jag tjänar Kronan i 10 år, skall min hustru
i hela sin livstid det nu upplåtne Torpstället bibehålla och wederbörande Rotehållare börjar
wid nästa sommar att Torpet Laga ordning och gottstånd sätta, men skulle förenämnda Lars
Andersson, under tio års förlopp genom döden avgå, tillhörer Torpet de vilka nu upplåten i
Lillegårdsby som skedde i Junsele och Lillegård d. Juni 1809.Som ni märker så har
Rotebönderna i kontraktet lovat att försörja båtsmannens änka efter hans död. Detta
kunde bli väldigt dyrt för dem. Därför såg de helst sådana gånger att den nye båtsmannen
varogift och kunde gifta sig med sin föregångares änka eller en dotter i lämplig ålder. Så var
fallet med Lars som gifter sig med sin föregångares änka. Den 13 år äldre(41 åriga)
ChristinaIsraelsdotter. Hon hade fem söner sedan sitt första äktenskap. Göran 21 år, Israel
17 år, Olof 15 år, Samuel 9 år och Johan 3 år gammal.Eftersom Christina är så pass gammal
när de gifter sig får de bara ett gemensamt barn. Anders f. 1812, inom ett år efter att de
gift sig.Förutom sitt torp och sin lön fick båtsmannen dessutom de kläder som han skulle ha
som båtsman, kappsäck, en hängmatta och ett täcke eller rya.
Ryorna spreds i Norden under 1400- 1500-talen. De användes då främst som fälltäcken -
sk slitryor- och ersatte till stor del djurfällen i sängen. Ryan var lättare och behagligare än
skinnfällen. Denvar mjuk och varm och hade den stora fördelen att den stod emot väta
utan att bli stel och ohanterlig. Den var också lätt att torka.
Slitryorna användes med bottenväven vänd uppåt och den luggiga nocksidan nedåt. De
var oftast vävda av svart , grå eller vit ull och påminde om djurfällar.
Bottnarna var oftast vävda i tuskaft med ripseffekt. Färgerna var fåtaliga.
Ryorna ingick i båtsmännens utrustning fr o m 1600-talets slut (1683) och ingick bland de
inventarier som båtsmannen hade rätt att kräva av sin rotebonde.
Ryan fanns i båtsmansutrustningen fram till 1820-talet.Kläderna syddes upp av byns
skräddare efter fastställda mönster. Först när de var utslitna fick båtsmannen använda
dom som han ville. Fram till dess hölls de inlåst i en kista hemma hos någon avrotebönderna
fram tills det var dags att ge sig ut i krig eller på övning nere i Stockholm eller
Karlskrona.Strax efter att Lars blivit båtsman ingås fred med Ryssland (17 sept. 1809) men
i ställe går vi in i krig mot England (fred 18 juli 1812) och mot Frankrike- Danmark (fred 1814
då vi får Norge). Detvar en orolig tid som Lars var båtsman och låg han inte ute i krig var
han ofta på övning nere i Stockholmstrakten.Nästan varje år skulle båtsmannen åka ner till
Stockholm för att antingen arbeta/öva eller för att fara vidare ut i kriget till sjöss. Då lästes
uppfodringen upp i kyrkan som talade om att nu var detdags att ge sig av. Rusthållaren tog
fram kistan med kläderna och skulle sedan skjutsa kistan och matsäcken till den bestämda
mötesplatsen, som för Lars var gästgiveriet i Hullsta i Sollefteå socken.Ibland kunde han få
åka med ner till Sollefteå annars var det bara att traska den 10-12 mil långa vägen ner till
Sollefteå. Från mötesplatsen gick sedan resan vidare ner till Stockholm (ellerKarlskrona)Lars
var ofta hemifrån i långa perioder och hans hustru och familj fick klara sig så gott de kunde
hemma på torpet. Kanske är det inte så underligt att Lars tillslut rymmer från sin
tjänstgöring iStockholm (1822-06-17) och beger sig hemåt. För detta blir han straffad med
prygel och avskedas .Det finns en gammal sägen med i boken "Ur Öfre Ådalens folklif" som
berättar om vad denna Lars Andersson Kompass gjorde när han var på rymmen. Om den är
sann vet vi inte men kanske. Den låter så här:En båtsman, Lasse Kompass, och en kamrat
till honom rymde från sin tjänstgöring i Stockholm och begåfvo sig uppåt Ångermanland,
under vägen uppehållande sig i skogen, rövande och stjälande. Så kommode ända upp till
Junsele, där de stannade vid en sjö Åkersjön kallad, belägen ett par kilometer från byn
Böhlen. Här beslöt de att dela rovet och sedan skiljas. Sedan de delat, började Kompass
atttänka, att om han finge alltsammans, vore det ju så mycket bättre.
En natt sedan kamraten somnat, slog Kompass ihjäl denne med en yxa och sänkte ner
honom i Åkersjön. Begav sig till bygden och tog till sist plats som dräng hos en bonde. På
hösten, sedan det blivitmörkt på kvällarna, började det att vid Åkersjön skrika och jämra,
alldeles som någon vore i livsfara. Det skreks så högt, att det hördes både till Bölens och Mo
byar.
Att börja med sprang folk dit, troende att någon människa vore i fara; men när de komma
till sjön, blev allt tyst. Då de komma hem, skreks det på samma sätt. Till sist torde
Kompassens samvetevaknat, och det berättas, att han hade gått till sockenprästen Erik
Forssén och i tysthet biktat sig för honom, hvarpå de båda följts åt till Åkersjön, där
prästen givit den döde anden ro. Sedan harej hörts något skrik vid sjön. Detta skall ha hänt
omkring 1826.Efter att Kompass avskedats försörjde han sig och sin familj med allehanda
ströjobb. Samt ett eget småbruk på båtsmanstorpet som de fick behålla trots att han rymt.
Eftersom hustrun varit änka efteren annan båtsman som tjänstgjort i mer än tio år och
därför hade rätt att behålla torpet på livstid.Detta var dock inte det enda som hände denne
man. Han och en kamrat försökte att döda en annan människa. Så här gick det till enligt
domboksprotokollet och SVAR:s databas om frigivna straffångar.På den här tiden bodde på
hemmanet nr 1 i Krånge en bonde som hette Eric Ersson. När han inte längre orkade driva
sitt jordbruk sålde han det till den en Eric Eliasson från Fjällsjö socken. I köpetingick att Eric
Ersson togs födoråd, dvs. ett undantag med rätt att få bo kvar på gården med vissa
förmåner i husrum, mat och andra tjänster. Den tidens pension. Det blev mycket
betungande för denytillträdda ägaren.En dag när Compass var hos Eliasson för att hjälpa
till med att sätta upp en grindstolpe, började de att prata. Eliasson beklagade sig och efter
några supar hade idén om att undanröja födorådstagarentagit rot. Man kan se att Compass
inte var med på planen från början, men efter ytterligare några supar och löfte om att inte
behöva hålla i bössan var även denne med på dådet. Hur gick det då till ?Den 23 maj 1829
skulle Eric Ersson fara till hemmanets skvaltkvarn i Kvarnån för att mala och vägen dit var
ganska lång. Först måste han gå ner till älven och ro över vid Stennäset och sedan var
detca 1 km att gå upp till kvarnen.
Väl framme började Eric att mala och efter en stund fick han besök av den avskedade
Kronbåtsmannen Lars Andersson Compass som erbjöd sin hjälp med malningen. Eric tackade
nej och undrade för sigsjälv varför Compass dök upp så plötsligt. Efter en liten stund
återkom Compass och erbjöd sig denna gång att bära hem mjölsäcken som Eric hade fyllt.
Compass bar säcken i ca 25 meter innan hanställde ner den och sprang därifrån. Just när
Eric skulle lyfta upp säcken ljöd ett gevärsskott i skogen och en kula träffade Eric genom
armen och in i bröstet. Kompass i sin tur sprang i cirklar iskogen och träffade till slut åter på
skadeskjutne Eric Ersson, vilken lyckats ta sig till en sten ca 1 km från skottplatsen.
"-Är det du Lasse? Gif mig igen min yxa!" sade Eric, men fick endast till svar
"- Gud så du ser ut!"
varefter Compass åter sprang iväg ner till älven där hans kumpan nämndemannen Eric
Eliasson väntade. Det var Eliasson som hade avlossat skottet mot sin egen födorådstagare
för att bli kvitt denne ochhans omkostnader. De båda kumpanerna gömde nu Eric Erssons
båt i fall denne skulle överleva och komma ikapp dem.Ovanstående uppgifter är direkt
tagna ur tingsprotokollen men det finns en muntliga tradition som nedtecknats där det sägs
att Eliasson och Compass sökt efter Eric Ersson för att se om denneöverlevt, men Eric skall
ha gömt sig under ett överhäng i nipkanten mot älven. När kumpanerna kom dit flög några
änder upp från älven, och de menade då att där kunde inte Eric ha gömt sig eftersom
deinte flugit upp tidigare.När Eric tidigare på dagen rott över älven för att ta sig till kvarnen
hade han lånat en båt av bonden Per Persson och då lovat att denne skulle få igen båten
efter verkställd malning. När Perssongick ner till älven följande morgon var båten
fortfarande borta, men han fick då se Eric Ersson sittande på andra sidan älven och ropa
efter båt. Per Persson tog då en annan båt och fann Ericsittande med ena handen för
bröstet och kläderna genomdränkta av blod. Persson förde sedan hem Eric för att få honom
under vård.Både Lars Andersson Kompass och Eric Eliasson hade bl.a. observerats när de
båda rodde tillbaka över älven och med vittnesmålen från den skadeskjutne Ericsson,
ställdes de båda in för rätta ochdömdes för mordförsök.Från juni och under hela
rättegången sätt de på landsfängelset i Härnösand. Kronhäktet i Härnösand var en liten
stenbyggnad i stadens utkant med åtta fångrum. I varje rum kunde det sitta upp till 15- 20
personer. Vistelsen där verkade nedbrytande på alla sätt och fungerade oftast som en
förbrytarskola. Andra tider rådde och 1840-41 antogs ett nytt fängelsesystem. Det s.k.
Philadelphia systemet. Det innebar att fångarna skulle nu förvaras i enskilda celler för att
fostras till ett laglydigt liv. År1861 togs det nya länsfängelset i Härnösand i bruk. Det s.k.
cellfängelset med 56 celler. Vad fick de då för straff:Lars Andersson Compass för
delaktighet i Mord.
dömd till böter 56 Rd. 32 s Bco och ett års fästning. Kunde han inte betala, vilket han
givetvis inte kunde skulle han istället bli avstraffas med 24 par spö, ett års arbete å
Fästning och Edsörebrott 4 månaderFörre Nämndemannen Eric Eliasson för delaktig i mord
Dömd likadant som Compass samt dessutom fick han även böta för lytes bot 50 Daler och
för det han rest vapen mot annan 20 Daler. I brist af tillgångar skulle han bestraffas med
40 par spö (vilket vardet högsta)ett års arbete samt 4 månader för Edsörebrott å
Christianstads fästing . Vilket betydde ytterligare 4 månader till på fästningen.
Det var ett vanligt system på den här tiden att de dömdes till böter och att om de inte hade
råd att betala böterna så fick de istället spöstraff. Lars som inte hade råd att betala sin
böter fick 24par spö med tre av paret, vilket betydde 3*24 slag (72 stycken) den 10
november 1830 innan han skickades till Kristianstads fästning.
På fästningen fick han stanna i ett år och fyra månader och borde därför ha släppts ut
någon gång på våren 1832. Vi vet att han är tillbaks i Junsele i november 1832 då han tar
nattvarden.Han och hustrun Christina bor ensam i en backstuga, ett litet uselt torp. Lars
försörjer sig och sin hustru så gått han kan på varjehanda ströjobb. Han ansågs väldigt
duktig på not och nätlagningsamt att binda fiskeredskap, men den säsongen var inte lång.
Ekonomin är urusel och makarna fattig.När hustrun dör 81 år gammal, den 12 september
1851, så får han det ännu sämre. Han tvingas då att flytta från det lilla torpet som hustrun
fick på livstid, från sin förste make. Ingen av hansstyvsöner eller hans egen son verkar
lyfta minsta finger för att ta hand om honom, eller för att underlätta för honom på ålderns
höst. Utan det är upp till bönderna i byn. En by där han varit med ochförsökt döda en av
dem. Han begär minst två gånger om att få hjälp av sin förra rote, men de vägrar. De
anser att det är hela byns angelägenhet och inte bara deras. Socknens bönder anser dock
att hansom f.d. båtsman skall få hjälp av roten. Tillslut enas man dock om att Lars har rätt
till fattighjälp som fattighjon där han fick gå runt på socken.Junsele var en egen socken.
Sockengemenskapen är av medeltida ursprung. Förutom att man hade hand om kyrkan så
hade man också hand om undervisning och fattigvård.Från och med 1863 skiljer man på de
kyrkliga och de borgerliga (socknarna) uppgifterna.
Fattigvården överförs då till socknen (senare kommunen). Skolan hade kyrkan hand om
långt fram på 1900-talet (omkring 1930)
I början och mitten av 1800-talet ansvarade kyrkan för fattigvården. Men verkligheten var
sån att byarna eller rotarna skötte till stor del om sina fattiga och sjuka själva.Om man var
fattig, sjuk eller inte kunde försörja sig så fanns det tre olika sätt som man kunde få
"hjälp"." om man kunde hjälpa till med något så var det självklart att man gjorde det och
som betalning för den hjälpen så kunde man få mat och husrum under en kort tid.
" Om man var sjuk så var det ett gemensamt ansvar för alla i byn att efter förmåga hjälpa
till med skötseln av den sjuka. Då gjorde man en lista där alla som ägde en gård eller ett
torp fanns med ochden som var sjuk flyttades mellan dom gårdarna.
" Man kunde bli utackorderad och det betyder att man blev såld på auktion. Barn och
fattiga
såldes då oftast till den som betalade minst. Utackorderingsprotokoll kan man hitta i
kommunarkivet ända fram på 1930-talet. Det var väldigt viktigt att dom som behövde hjälp
inte gick utanför sitt "rote" . Man skulle hålla sig hemma! Gick man utanför eller flyttade utan
att ha en bostad så blev man en "Kringstrykare"eller "lösdrivare". Att ta hand om en sådan
person straffades med böter.
Man fick inte ens hjälpa och ta hand om till exempel föräldralösa barn under de tider när
det var som fattigast i Sverige.Från och med år 1863 så skulle alltså socknen eller
kommunen ta hand om de fattiga. Det vanligaste var ända att man fortsatte med rotegång.
I många socknar skötte man fattigvården ganska dåligt.Någon kanske har läst om när Emil i
Lönneberga hjälpte fattighjonen med mat på julafton. Den beskrivningen om hur det var i
fattigstugan stämmer nog ganska väl med verkligheten.
1863-12-29 Dör han, 80 år gammal. Totalt utfattig.Till sist vill jag knyta ihop denna
berättelse med en annan händelse som kan ses som final på hela historien. Den inträffade
ca 50 år senare och bonden Anders Henriksson Molin i Mo by skulle repareraen gammal lada
vid en slått inte långt från där dådet hade utspelat sig. När han tog upp golvet i ladan fann
han en rostig gammal gevärspipa med uppruttnad kolv och stock. Han tog med sig pipan
hemför att smida ett par gångjärn till ett härbre på sin gård. Pipan lades på ässjan i
smedjan för att värmas upp och smidas ut, men när Molin gick ut ur smedjan en kort stund
small det och flisor flögur smedjans väggar. Pipan hade varit laddad när den gömts under
ladans golv och exploderat när den värmdes. Då kom Molin att tänka på den händelse som
utspelat sig när man försökte mördafödorådstagaren Eric Ersson i Krånge och hade han inte
hört att gärningsmännen laddat om geväret samt gömt undan det.
Av pipan smiddes sedan ett grovt handtag till en vindsbytta och detta hänger nu på en
vägg i Junsele hembygdsgård som ett minne av denna händelse.
Källa: Barbro Sjödahl, Sollefteå museum och Göran Stenmark, Junsele hembygdsförening
m.fl.
|